jagheterjohan

Nästan direkt när jag blir framkopplad så skriker tjejen att de har fått in nya lägenheter!

sejj: Jooeee, vi har ju en lägenhet. Fast, den är kanske inte helt klar. Den kanske inte ... eeh, den kanske inte finns. 

jag: Okkei, eehehe, men jag måste flytta in senast nu på torsdag, så vi kanske ska ta nåt annat?

sejj: Nääe, jag tror ju att den finns, den måste ju finnas. mmm..

Tystnad..

jag:Jaha, men vad är det för lägenhet då?!

sejj: Jaa... ehehe, en vanlig lägenhet. ja?. hihihihihi

Tystnad.

jag:Öh, okej, men du hör av dig då?

sejj: Japp, ringer så fort jag vet! eeeeeeeeeehhehehe

jag:brabra. När är det då?

sejj: Det vet jag inte. hejdå.

Iallafall,  jag fick lägenheten bokad och har förhoppningsvis ett boende nu när jag börjar. Om nu lägenheten finns.

Det tog rätt hårt på krafterna att prata med den här jävla mäklartjejen, så jag la mig ner och vilade lite, och somnade såklart.

Vaknar 14.00, det kliar överallt. "Jag måste till stan" hinner jag tänka, kollar upp buss (som jag inte åkt på 100 år), skiter i maten (jag har ju ätit frukost), sen kommer jag på att jag inte ätit frukost heller, men att banken stänger om 40 minuter så det är bara att knata iväg. Bussen är försenad, luktar på mina kläder som jag plockade upp från tvättstugegolvet. Well, jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är till söderhamn jag ska, inte till nån nobelfest.

Väl framme inser jag att jag glömt mitt legg och bankkort, bankärendet sket sig. Har åkt till stan i onödan alltså. Dessutom var jag tvungen att springa runt och parera människor jag känner. In på pizzerian. Köpa pizza med bea. Är den klar på 10 min? Måste med bussen!  Japp, pizzabagaren nickade. Svettades, äcklades, var sugen på cigg, eller vad som helst, godis. Jack Vegas maskinerna var upptagna av 50+ kärringar. 

Sen till slut fick jag pizzahelvetet, som jag nu inte var speciellt sugen på. Sätter mig i en park med mina mysbyxor och försöker göra det bästa av situationen.  Bussen kom och jag fick trycka in pizzakartongen innehållandes pizzarester in igenom bussdörren och hämta bean som jag hade tappat på marken. In i bussen, fyra miljoner gymnasieelever, hittade en plats vid en tant som såg snäll ut. 

Jag började fan nästan grina när jag satt där med mjukisbyxor, en halväten pizza, en trasig burk med bea, och ett kolegeblock där jag hade skrivit ner vad jag egentligen skulle ha gjort i stan. Sen kommer jag ihåg. Bussen går ju inte ens in i mohed nu längre. Jag får gå hem de sista 4 kilometrarna med pizzan och bean och all skamm som man överhuvetaget orkar bära upp.

Älskar såna här dagar, man har så många anledningar till att bara slagga eller titta teve.