jagheterjohan

Jag har faktiskt blivit antagen till min högskola jag ville plugga på.  Och jag kommer att göra det. Haha. Inget mer att säga egentligen. Är bara jävligt nöjd att få hoppa in i skolvärlden igen. McDonalds är inget för mig heller. Jag gillar att steka hamburgare bakis, no more.

Pallar inte samma miljö nu längre. Är sur över att jag inte valt andra vägar, och det är så jävla lätt att råka åka förbi vägarna man förut passerat. Då blir jag helt iskall och känner mig rätt dålig faktiskt.  Jag intalar mig själv att, mja, jag lärde ju mig iallfall nånting. Sen inser jag att det gjorde jag inte alls. 

Så kanske har jag problem förstå logiken i varför man ska lösa ett problem överhuvetaget, för ibland kopplar det verkligen inte. Ibland tänker jag så långt att det inte finns nån logik kvar, bara lösa tankar som främst är antaganden eller förhoppningar. Vill fan ändra på det eftersom det gör mig dum. Och det gör mig så jävla lack.

Grinar inte. Vet inte varför igentligen. Bryr mig inte eller så orkar jag inte vara ledsen. Sällan jag är ledsen, eller känner att jag vill vara. Men det är knepigt, för man kan ju vara ledsen för vad som en händer, alla hinder och alla slag man får ta emot. Haha, jag tror jag blundar och tänker på att alla har det lika jävligt, eller att folk rent ut sagt har det sämre än vad jag har. Då får jag någon slags avtrubbning och livet är rätt okej. Det som är bra att det här "tricket" inte drar ner de bra sakerna i mitt liv.  Är dock jävligt rädd hela tiden för att jag kommer att explodera av tankar som bara loopas istället för att gå till output. Därför snackar jag med några människor. Väldigt mycket. Och jag blir så jävla glad varje gång de säger "Du vet att du kan snacka med mig". Det är min fakking livlina.

Men är det dags att tänka om nu liksom. Känns som det. Eller ska man försöka hålla sig fast i ur och skur. Känns som att det är en jävligt dålig idé. Men det är mitt sätt att leva nu. Och jag älskar det, oftast, hmm haha.

Så har det varit. jag har känt mig hotad så fort någon kommer in i umgängeskretsen och "stör".  På senare år har det varit lungt, jag har väl insett att saker och ting ändras hela tiden. Men kommer ihåg i mellanstadiet och högstadiet. Jag gjorde många sjuka saker då för att hålla fast folk i speciella positioner. Dumtdumt.

Jag har kvar lite av det i mig, men jobbar på att ta bort det. Och jag känner mig friare och friare för varje dag. När jag gjorde slut med millan kom det som en våg över mig. Det kändes så fruktansvärt underbart svartvitt. Självförtroendet var på botten men jag bestämde mig fan för att bygga om lite. Det gjorde jag och ändrade lite på mina hjärnceller tror jag. Hade fortfarande saker som störde mig men annars var jag rätt easy going trots skolproblem och väntrassel. Liksom, jag lever mitt liv, yeee.

Well, nu har mitt gamla jag spökat lite. Och lite för ofta har jag liksom kommit tillbaks till samma fas som jag var i när jag gick i 7:an.  Det är ingen rolig syn, men jag vet inte. Jag hoppas att det de sista dödsrycken från en svunnen tid.

Fräschheten är dålig just nu och det är kanske därför jag skriver det här inlägget.  Men det är skönt att skriva och det får mig att tänka så jävla mycket klarare. Jag hoppas bara att jag har diciplin att mota bort fultankarna nu och köra som jag tänker när jag skriver detta. Jag tror fan det ska gå, men saker kan gå jävligt snett.

Jag hatar förresten min mamma, jag är ledsen att jag skriver det här. Hatar som i "Jag hatar dig mamma!" När nån liten kid inte får godis på nåt köpcenter. Men ändå ett starkt ord. usch-

Nä, nu ska jag bada, men fortsätter kanske sen.